macika

Nu har jag hört från två håll att mitt gamla jobb, där jag var i flera år och som jag slutade på i våras, har sagt upp hyreskontraktet. Det var därför bla jag slutade. Ägarna var gamla och jag visste att hyreskontraktet gick bara till september i år. Jag visste att nåt skulle hända snart. Så nu ska företaget avvecklas på nåt sätt. Vet inte hur och när men haft kontakt med min gamla kollega och hon ska nu pressa ägarna på besked och det är svårt att få info av dem. Jag tror inte att de vet själv så mycket.

Jag tog mitt öde i egna händer. Jag blev aldrig ersatt av någon utan de tog in en byrå och en timanställd. Så jag tog rätt beslut, jag visste att det var på väg att avvecklas, frågan bara hur och när.

Jag läste i tidningen i dag om den virtuella världen och möten människor emellan. Hur viktigt det blir just att träffa folk på riktigt när så mycket händer genom nätet.

Visst, man kan hålla kontakt med folk via facenbook, bloggar och annat men det har stora begränsningar. Det tar bort min lust att skriva för det är inte nätkontakter jag vill ha utan verkliga direkta. Jag har mycket bra i mitt liv men nåt jag vill ha mera utav är just det sociala direkta verkliga. Det tar jag mig tid till. Med all respekt för er som bidrar (jag uppskattar det) men det kan kännas tomt med på nåt sätt...Ändå var det det enda jag hann med nästan under en period av mitt liv så det hade dina poänger. Men det räcker inte för mig längre. Jag vill ha verkliga möten. Öga mot öga.

Återigen börjar jag ett nytt jobb utan introduktion. Massor av nytt och jag den enda som ska kunna. Men jag känner mig lugn, jag vet hur jag ska göra och bena och reda ut och söka och jag har stor vana av det från mitt tidigare jobb. Jag är glad över att jag inte är under tidspress, inte på samma sätt med timmar och fakturering, men däremot ska rapporter in snart och så ett VD-möte därtill där det ska presenteras siffror och vissa delar kan bara jag göra...och inget har gjorts förra månaden. De valde att inte hyra in någon för det tar för lång tid att lära upp någon även om den personen kan systemet. Fanns ingen mening med det. Jag tycker det är bra för då finns det bara den förras exemplariska ordning att gå efter! Så det blir enklare för mig med på nåt sätt...

MEN - systemet - bläh, det är bökigt och även om jag minns delar av det från många år sedan så kan jag för lite, minns för lite men snurrar runt och backar snabbt ut då det verkar fel så jag inte råkar boka/ändra nåt jag inte vill ändra eller nåt. Så det slowar mig ner...Men nu har jag fått en utländsk kontakt för tekniska frågor och jag kör med min snyfthistoria;)) "I´m the new ctrl and I know noooothing". Så jag har en utländsk support. Jag kan fråga den förra ctrl men hon svarar inte alltid på mobil förståeligt nog (men hon kan fantastiskt bra och dessutom i huvudet, hon är som en levande uppslagsbok!!). Känns skönt att ha en till att fråga, och min nya mailkompis nämnde två till så jag får sprida på det eller sammanställa mina tekniska frågor...så jag inte bombarderar bara en...vad gäller just systemet alltså, för det är det som sinkar mig, att jag inte kan det. Fick mail från italien med nån intercompanysammanställning och hon skrev att det är bara att fråga...inte kommit så långt än, bara svarat tack och jag kommer att fråga och lägger den nederst i högen för tillfället....Men inte för alltid;)!

Det är mycket, mycket, med allt att göra och komma i håg. Men jag klagar INTE. Det är en utmaning och jag är van vid sådana här situationer och glad över att detta är "mitt". Men jag tror jag har prestationsångest. Jag har jobbat i 1,5 dagar och känner redan att jag borde ha gjort mera. Men det är just systemet...men som sagt, jag ska på utbildning av det i slutet av månaden MEN jag behöver veta en massa nuuuuu! Så min nya mailkompis....hm....skönt att han får betalt för det...

Jag har ett eget rum och bara det känns ovant. Så jag lär träffa de andra vid lunch. Alla verkar trevliga faktiskt. Och jag har prestationsångest. Eller "ångest", snarare krav på mig själv, jag borde ha varait snabbare, borde ha kommit längre. Men samtidigt lugn för jag vet att jag kan det jag gör, men det är just systemet....

De flesta gick vid två och jag strax efter, var sist. Jag borde ha stannat och kämpat mera men samtidigt känner jag att jag haft en sådan intensiv period redan innan och att jag bör spara på krafterna och det är faktiskt bara min andra dag. Men deadline kryper nära. Det lär bli övertid pga rapporterna redan nästa vecka och redan nu på torsdag. De går inte att planera, saker måste vara klara innan man kan sätta i gång med dem så det blir alltid under tid. Men jag gillar det. Bara min mailkompis svarar snabbt på alla tekniska frågor...jag är beroende av honom....I am way behind skrev jag också, riktigt snyftigt;)!

Nu skriver jag plötsligt lite igen, men det är för att hänga med i tankarna....sortera så här.

Det finns ett gym i huset bredvid och jag funderar att använda det. Men vet inte hur och vilka maskiner. Lunch? Fast just nu vill jag umgås med de andra vid lunch...men på sikt?

Länge sedan jag skrev, jag har bara inte haft lust. Har inte jobbat så mycket bara sista veckan för då skulle jag avsluta en del saker samtidigt som jag tog hand om den nya som är översållad av arbete nu och kan nog inte räkna med mycket hjälp. Jag ska hjälpa om jag kan fastän jag slutat, svara på frågor om jag kan. Känner inte att jag kan överge henne riktigt.

Jag är lite trött på internetlivet, jag har istället koncentrerat mig på det verkliga, Varit och druckit vin, varit ute och ätit och så. Jag vill ha ett mer "verkligt" liv. Bio har jag inte varit på jättelänge däremot.

Min kollega från förra jobbet, som också slutade självmant, vill hålla kontakt och hon är hemskt trevlig och vi samarbetade bra. Måste se till att det blir nåt glas med henne nån gång i alla fall.

Jag har börjat på det nya nu och det känns bara sååååå bra. Den förre controllern har lämnat efter sig en exemplarisk ordning och jag är så glad över det. Nåt som var slitigt på förra var just att jag hade kompetensen och tiden att reda ut saker och vara en "brandsläckare" vilket innebar en ständig stress över över att saker TAR tid att reda ut och allt men kan därmed inte faktureras och att jag inte riktigt kunde planera min tid utan hoppade från utredning till utredning och bokslut efter bokslut i en enda lång rad. HEMSKT LÄRORIKT men efter 8 månader väldigt slitsamt med. Så jag är så glad över att ha mitt och kunna bestämma. Jag hade 29 mail redan innan jag började!!!!! Min närmsta chef är en utländsk, alltså bor och verkar på moderbolaget som är utomlands. Åh, vad kul! Jag gillar att det är internationellt!

Jag fyller 40 i slutet av denna månad och jag gillar det inte;). Faktiskt. Jag kommer då vara utomlands den veckan, hela veckan på utbildning om olika rapportsystem hos moderbolaget och det känns faktiskt BRA. Då kommer jag fylla utan att jag märker av det. Som att dra av ett plåster...Fast även om det är 40 så hoppas jag bli hågkommen på nåt sätt...annars blir det kanske än mer deprimerande;), kondoleanser eller glada tillrop....Men mitt i allt är jag faktiskt väldigt nöjd över livet jag har nu. Jag har ett bra jobb och en mycket mycket bra lön. Har man och barn och allt. Men det är just att jag är verkligen inte den söta lilla flickan längre och undrar om jag fortfarande är attraktiv...Jag sörjer utseendet och attraktionens kraft mest. Annars är jag nöjd med jobb och familj och vad jag åstadkommit hittills och det självförtroendet man har i denna ålder. Det känns underbart att känna sig duktig igen.

Jag har nu oreglerad arbetstid, ingen kollar hur jag kommer och går bara det jag gör blir gjort och jag misstänker att det kommer snarare leda till mer arbetstid än mindre men det gör inget. Läste en krönika i dag i metro att man här i Sverige, det man önskar sig är mer icke-arbetstid. Man är så van vid "lyxen" här att man glömt att den tillkommit av hårt arbete. Vi kan inte hålla samma standard som hittills om alla ska ta sabbatsår och/eller jobba mindre...faktiskt. Jag håller med krönikören. Man har glömt korrelationen mellan arbete och levnadsstandard. Och då menar jag inte lyxstandard. Utan den vanliga som alla ser som självklar.

Så jag finns men jag det jag vill göra finns i det verkliga livet. Umgås, satsa hårt på jobbet och vara med familj. Där kan man hitta mig;)!

Annars har jag ätit under julen, en massa choklad och kladdkaka. Åh, så gott. Gått upp 2-3 kg men det lär snabbt gå ner när vardagen sätter i. Det var värt det;).

Nån mer som har oreglerad arbetstid? Hur har det varit för er? Som sagt, jag misstänker att det lär bli mer tid än mindre;)!

...önskar er alla en god jul och gott nytt år!

Åh, vad jag längtar till det nya jobbet! Det där kommer att passa mig bara jag förstår vad jag ska göra.

Var på introduktion med gamla controllern i går och stannade till ca 23. Gick igenom så mycket vi kunde och det snurrade bara runt. Alla nya system och rapporter och analyser och allt. Men jag ser fram emot det. Ingen alls begär av mig att jag ska hålla deadline i januari med tanke på förutsättningarna (bara nya system, ingen att fråga) men jag är tävlingsinriktad nog att ge det ett allvarligt försök. Att fixa det i tid alltså, eller högst en dag sent.

Där ska jag stanna i flera år. Jag behöver utmaningar. Något att kämpa för.

Jag känner mig verkligen inte som "en av tjejerna". Jag identifierar mig inte med tjejer. Då jag var liten lekte jag med två pojkar. Även på universitetet. Jag tycker att män är så mycket lättare att umgås och komma överens med. Man slipper gissa sig till vad de tycker och allt. Det är rakare. Enklare.

Att ha varit bland en grupp tjejer som jag varit nu är rätt utmattande.

Jag tycker att konflikträdda är besvärliga. Finns ingen substans i dem. Går inte att prata med dem. Det betyder att man inte heller kan lösa nåt. Olika åsikter är ingen konflikt, tycker jag. JAg brukar sluta bry mig om dem för det känns inte som att man har att göra med nån man kan räkna med på nåt sätt. För mig räcker inte det att någon är trevlig, den måste ha kurage också. Konflikträdda brukar ställa till med med bekymmer än de som rakt säger vad de tycker. Konflikträdda sopar problem under mattan och låter dem växa tills det blir ohållbart. De smiter undan ansvar för situationer. Så ser jag på det.

Sedan - jag är ingen typisk tjej heller. Läste att kvinnor i karriären, de kan hämmas av att alltid följa regler. Det gör inte män. Det gör inte jag heller. Jag gör det som är bäst. Jag vågar ta risker för att nå ett mål-

Allt är inte svart och vitt. Jag börjar landa i mina analyser och oavsett om ni tycker att jag ältar eller inte ska jag ta upp dem.

Båda sidor har gjort fel. Hanterat saker fel. Men det finns en anledning till att de blev uppsagda, jag har sett det själv....Lärdomar är att nu när det ska rekryteras så kommer det ingå ett arbetsprov. Det tycker jag är bra och visar på att ta lärdom. Det är svårt att rekrytera, hur mycket kan egentligen vederbörande?

Jag tycker verkligen verkligen inte om att göra någon besviken. Här är någon med fel och brister och förtjänster som jag. Gör så gott vederbörande kan. Enormt kunnig. Men kan ta fel beslut, vara för impulsiv antagligen. Jag har aldrig känt så här då jag ska sluta. Jag känner en värme mot vederbörande. Det här var ett svårt beslut.

Det handlar inte bara om turbulensen. Det handlar också om att jag fick tänka och kom fram till att jag innerst inne vill nåt annat. Hade jag verkligen tyckt att detta var helt perfekt för mig så skulle jag nu avblåst och stannat kvar. Men jag trivs inte med arbetssättet, jag vill vara delaktig i en verksamhet.

För att låta hybris, jag var den mest kvalificerade här, den man inte ville förlora och som fått det mest kvalificerade jobbet av alla som slutat.

Jag tycker det känns jättesvårt att ha gjort henne besviken. Jag bryr mig faktiskt om hennes känslor. Alla gör så gott de kan. Jag kan förstå henne även om jag tycker att vissa saker kunde ha hanterats bättre.

Tl fnyser, jag tror att hon har en bestämd åsikt. Hon är enormt konflikträdd. Kan prata massor om livet och allt och låta så klok, allmänt, men man kan inte prata med henne. Hon har (min intuition) en bestämd uppfattning och hon är inte intresserad av att veta hur vi tänker. Det är märkligt, en person som kan låta så vis men i praktiken är rätt fördömande ändå, icke-lyssnande. Man kan prata om massor av trevliga saker med henne men så fort det är nåt besvärligt så drar hon sig undan. Sticker huvudet i sanden. Bryr sig bara om sitt. Bryr sig inte om att se människorna omkring sig. Det tycker jag är svårare att hantera, eller snarare, ett beteende jag har svårare att ha fördragsamhet mot än nån som kan ha temperament och impulsivitet och göra fel. Hellre det än att dra sig tillbaka och låtsas som ingenting.

Min lärdom - inte dras med nästa gång av andras känslor, distansera mig mera. Att det är inte så bra att jobba med ett gäng tjejer. Det blir för mycket kackel.

Jag kunde också ha hanterat saker bättre...inte göra om misstag.

...en sak jag oroade mig över är löst. Det här var konflikthantering på högsta nivå.

Nu kanske jag kan sova lugnt...bara en sak till men det får jag ta som det är och hur det blir. Minor.

...sömn. Jag har allvarliga sömnproblem. Vaknar kring 2-3 och kan inte somna om. Jag är otroligt trött. Jag vet inte vad jag ska göra åt dessa sömnproblem. Mitt tålamod blir ju därefter också speciellt vad gäller barnen och det är inte kul.

Detta påverkar mig i vardagslivet även om jag hanterar det.

Märker att många runtomkring oss har både TV-spel och playstation - eller är det en och samma sak!? har INGEN aning!

Jag har svårt att köpa dylikt....jag menar de fyller sin tid ändå. Varför ska jag köpa dyra spel och sedan klaga på att de sitter för mycket vid datorn/TV-n och spelar? Det finns massor med gratisspelsidor på nätet, så jag fattar inte varflr jag ska köpa ett spel. Nu menar jag inte ur snålheltssynpunkt utan att ja, jag tycker nånstans att det är slöseri med tid. Tycker att utbudet som redan finns räcker och de sitter tillräckligt mycket ändå.

Det handlar inte om pengar för mig detta, det handlar om annat. Hade jag tyckt nåt hade jag köpt...men jag har svårt för att göra det...av orsaker jag faktiskt inte har riktigt klart för mig.

Jag tror jag har svårt att se stillasittande barn och att annat än spel är viktigt för mig...på nåt sätt...

....jag sitter här med många känslor. Jag sa upp mig i dag. Jag var orolig. Tl var inte förvånad, hon har märkt alla mystiska samtal. Ägaren blev bestört.

Jag tror vi kom överens. Jag sa det också till den som rekryterat mig där och lönechefen. Jag var ängslig över att ägaren skulle vara obalanserad. Det fick jag äta upp, det var hon inte. Efteråt frågade hon tom om det kändes skönt att ha berättat det och var verkligen jättevänlig...Men, detta var inte det hon ville. Jag sa att jag har tyckt att allt varit så jobbigt, turbulent och att man inte fick nån stöd eller information. Ingen positiv motvikt.

Här sitter jag, gjorde jag rätt? Blev jag för färgad av andras känslor? Skulle det ha varit bättre om jag suttit långt från stridsplanen? Har jag bedömt folk fel, hårt när hon var så empatisk?

Och sedan, jag känner mig som en bluff. Jag är inte så bra. Jag mailade till min fd kollega på förra jobbet att jag fått nytt och att jag var lite ängslig över att inte klara det - då svarade hon att det gör jag för jag är duktig och energisk. Va? Jag? Så känner jag mig inte.

Jag tycker inte om att göra andra besvikna. Jag vill ingen illa. Men jag har varit bra förvirrad sista månaderna. Nåt jag har lärt mig om mig själv nu på sista tiden, som jag vetat omedvetet, men nu mer medvetet, är att jag är kapabel, jag kan göra mycket, men jag har svårt att ta hand om mina egna känslor. Jag tror att det beror på att jag som barn inte haft nån som tog hand om mina känslor, att jag fick ta hand om mig själv på alla plan, alla mörka känslor, trösta mig själv etc etc. Så jag är i behov av en balanserad omgivning. Jag har inte ork med känslomässig berg och dalbana runtomkring mig...jag kan inte hantera det om det är helt inpå mig utan motvikt.

Varför möter jag så mycket empati och folk som bryr sig runtomkring mig? Känner mig som en bluff och svikare och skitsnackare...när tar det slut? Och varför? Så duktig är jag inte. Jag har inte ens haft mycket att göra, jag har gjort misstag....Min nuvarande bordskollega har messat mig och ringt flera ggr för att höra hur det gått. Men är inte jag är jobbig person? Det har jag varit de sista månaderna.

Jag har själv tappat balansen pga allt som hänt. Hamnat i kris. Jag har inte hanterat allt så bra. Kanske pratat för mycket. Spritt negativt själv. Har jag gett upp för lätt? Skulle det ha blivit bättre om jag väntat in de nya som ska börja? Men det är så mycket som hänt....Har jag misbedömt folk? Vad har varit rätt eller fel? Nånstans känner jag inom mig att en där skulle jag inte vilja jobba med igen för hon sprider så mycket negativt och det får mig ur balans.

Gjort är gjort och jag är jätteglad över min nya tjänst samtidigt som jag är skräckslagen över ansvaret. Jag ska ju styra det också...men det ska gå bra, där ska jag stanna, jag ska klara av det, oavsett. Ska kämpa.

Men det känns konstigt trots att jag vet att jag inte kunnat göra annorlunda. Eller har jag blivit för påverkad?

Jag gillar inte att ha gjort nån så besviken. Det känns konstigt att avsluta nåt där jag faktiskt uppenbarligen var uppskattad och man ville räkna med mig. Tänk om det inte blir så igen?

Åh, vilket fantastiskt ställe jag var på!!! Jag hade svårt att tygla min glädje över jobbet jag var på intervju på. Ett stort företag, stooort.....Nä vad många roliga jobb och människor det finns!!! Var nästan för positiv, skulle skrivit på på en gång om jag fick;)!

Vad ska jag bli när jag blir stor? Stort eller litet företag?

Skriver jag med vidskepelse...jag kanske inte får nåt alls....

...är det rimligt att söka jobb. För mig snurrar det runt iom att jag känt andras panik. Nu när jag har lugnare omkring mig så börjar jag själv känna efter vad JAG vill.

Jag ska på intervju i dag på ett jobb som nu några veckor senare jag sökt det känns - nja - vill jag verkligen jobba på ett så stort företag? Är det verkligen vad jag vill?

Om jag känner inom mig är svaret nej. Jag föredrar att vara ekonomiansvarig/chef/controller på ett mindre/medelstort företag där man jobbar mer med bredd och översiktligt, där man kan göra både budget och redovisning, uppföljningar där man jobbar nära VD och styrelse. Det är vad jag vill. Där är man mer inom verksamheten, kan påverka mera. Eller sjävständiga dotterbolag till stora här, där man har det övergripande ansvaret där man jobbar nära VD. Det är vad jag kan och vill göra. Jag tror jag skulle ledsna på att jobba i stora företag där man bara är en kugge bland andra.

Nå till målet? Jag har gott om tid...Nån sa i dag att fyra månader är lång tid att söka jobb och inte hitta nåt - vad tycker ni? Jag har sökt i två...men konkurrensen om de jobben jag söker är hård...och det finns inte många...

Hur länge är det rimligt att söka jobb? Kan man "bränna" sig på att söka för många som det blir under en tid? Eller är det som nån sa, de vet ju inte hur många jag säger nej till också...jag har sagt nej till ett...jag kanske säger nej till det i dag om jag får det...för nu har jag känt efter...

Jag vill verkligen komma rätt på nästa jobb och få chansen att stanna kvar länge och utvecklas. Och jag har kommit fram till att jag vill vara ensam ansvarig för ett medelstort bolag, eller litet som växer och då kan det komma till assistenter i sinom tid, eller att det redan finns...

Ska jag sluta söka jobb och ta paus? Kan man bränna sig på att söka för många? Hur länge är rimligt att söka?

Jag behöver input från er! Råd, karriärråd.

Det börjar saktra landa för mig att jag har en bra CV, bättre än vad jag trodde. Jag har allt som krävs - exkl personalansvar. Jag blir ständigt uppsökt (peppar peppar) av olika och kommer på intervjuer. Där det krävs arbetsledning, de två jobben har jag inte fått pga jag inte haft personalansvar, men det är enda skälet.

Om ni skulle välja, frankt.

Ett jobb som ger bra lön som chef/controller. Controller behöver jag utveckla, men det ser ingen som ett problem. Ett jobb utan personalansvar,

Eller ett jobb som chef fast med personalansvar, också lika bra lön.

Så här tänker jag, funderar - ska jag välja att utöka mina kunskaper, vara delaktig i ett bolags ekonomiska strategi men utan personalansvar. Jag kommer vara än mer attraktiv senare om jag behöver söka jobb med dokumenterad erfarenhet av både redovisning och controlling. Att VD diskuterar strategi med mig. Men jag kommer antagligen inte haft personalansvar (men vem vet vad som händer om bolag expanderar).

Eller ska jag ta ett jobb med personalansvar för att få den erfarenheten? Men inte vara delaktig i besluten och diskussioner med VD. Vad är mest givande på sikt?

Saken är att (peppar peppar) jag ligger i startgroparna ör två chefsjobb med personalansvar i större organisationer och i slutfasen av en intressant tjänst i ett medelstort företag som chef/controller som kan påverka företagets lönsamhet.

Vad är bäst att ha valt om några år då jag ska söka nytt jobb?

I dag var det även en CEO som hittat mitt CV och ville ha kontakt med mig för ytterligare ett jobb. Eftersom det är en CEO misstänker jag att tjänsten är bra, men vet inget om den än.

Jag har ont om tid och jag har svårt att säga nej till bra tjänst med verkligt bra lön för att jag ev i framtiden kan få nåt annat....bara för att jag vill ha personalansvar....det borde väl vara OK att söka få om tre år då jag kan ännu mer, ännu mer dokumenterad och ännu inte alltför gammal än??? Efter det jobbet som är utan personalöansvar kommer jag bli än mer bredare och kan söka både som ekonomichef och som controller, iom att jag kommer vara så inblandad i företagets ekonomiska styrning. Och controller behöver väl inte alltid ha personalansvar.

Ge mig råd!

Jag vågar knappt skriva detta, det kanske inte blir nåt av detta...men jag behöver styrning nu!

Hur viktigt är det att ha persanlansvar i bagaget???? Det är det enda jag saknar! Om jag inte får det nu, är det fortfarande tid till det sedan? När jag är över 40 men innan 45???