macika

Jag behöver input från er! Råd, karriärråd.

Det börjar saktra landa för mig att jag har en bra CV, bättre än vad jag trodde. Jag har allt som krävs - exkl personalansvar. Jag blir ständigt uppsökt (peppar peppar) av olika och kommer på intervjuer. Där det krävs arbetsledning, de två jobben har jag inte fått pga jag inte haft personalansvar, men det är enda skälet.

Om ni skulle välja, frankt.

Ett jobb som ger bra lön som chef/controller. Controller behöver jag utveckla, men det ser ingen som ett problem. Ett jobb utan personalansvar,

Eller ett jobb som chef fast med personalansvar, också lika bra lön.

Så här tänker jag, funderar - ska jag välja att utöka mina kunskaper, vara delaktig i ett bolags ekonomiska strategi men utan personalansvar. Jag kommer vara än mer attraktiv senare om jag behöver söka jobb med dokumenterad erfarenhet av både redovisning och controlling. Att VD diskuterar strategi med mig. Men jag kommer antagligen inte haft personalansvar (men vem vet vad som händer om bolag expanderar).

Eller ska jag ta ett jobb med personalansvar för att få den erfarenheten? Men inte vara delaktig i besluten och diskussioner med VD. Vad är mest givande på sikt?

Saken är att (peppar peppar) jag ligger i startgroparna ör två chefsjobb med personalansvar i större organisationer och i slutfasen av en intressant tjänst i ett medelstort företag som chef/controller som kan påverka företagets lönsamhet.

Vad är bäst att ha valt om några år då jag ska söka nytt jobb?

I dag var det även en CEO som hittat mitt CV och ville ha kontakt med mig för ytterligare ett jobb. Eftersom det är en CEO misstänker jag att tjänsten är bra, men vet inget om den än.

Jag har ont om tid och jag har svårt att säga nej till bra tjänst med verkligt bra lön för att jag ev i framtiden kan få nåt annat....bara för att jag vill ha personalansvar....det borde väl vara OK att söka få om tre år då jag kan ännu mer, ännu mer dokumenterad och ännu inte alltför gammal än??? Efter det jobbet som är utan personalöansvar kommer jag bli än mer bredare och kan söka både som ekonomichef och som controller, iom att jag kommer vara så inblandad i företagets ekonomiska styrning. Och controller behöver väl inte alltid ha personalansvar.

Ge mig råd!

Jag vågar knappt skriva detta, det kanske inte blir nåt av detta...men jag behöver styrning nu!

Hur viktigt är det att ha persanlansvar i bagaget???? Det är det enda jag saknar! Om jag inte får det nu, är det fortfarande tid till det sedan? När jag är över 40 men innan 45???

Jag var inte förkyld, jag hade b12-brist, därav sjuktröttmattheten. När jag är extremt fokuserad på nåt så är det maten och tabletterna jag glömmer först. Jag glömmer verkligen att äta och tänka på att ta hand om mig på det sättet.

Jag lever väldigt intensivt. Jag klarar mig absolut, men det är lustigt att jag glömmer dylikt, det är inte så viktigt för mig liksom.

Nu är sjuktröttmattheten borta efter några dagar med dubbla ransoner b12-tabletter.

..det där jobbet de tjatat på mig att söka. Lite surt är det, de sa att ledarerfarenhet inte behövdes och ändå, de valde att gå vidare med två som hade det...men de var inte så proffsiga ändå, när de intervjuade så drog de över tiden och jag såg både den före och efter mig....De kändes inte vana att rekrytera alls, de fokuserade för mycket på sig själv... Tänkte på det redan då.

Äh, inte behöver jag ha personalansvar, det finns gått om bra jobb på samma nivå utan. Men lite, äh, känns det;)!

Åh, vet inte vad jag ska skriva...det hade varit kul, men vad är väl en bal på slottet;)? Har jag tålamod så lär jag få ett lika intressant och där man inte behöver ha personalansvar. Jag skulle annars fungera bra som chef, jag vet det;)!

Jag måste ha tålamod...Säg, visst får jag nåt;)!? Det vore så kul, med de arbetsupppgifterna jag gillar...

Vi har faktiskt en motionscykel i källaren kom jag på i dag. Har ju inte hunnit med simningen som jag vill. Så jag cyklade hemma i dag. Vet inte, tar det? Blev svettig i alla fall. Kanske nåt jag kan göra nu ibland nu när jag är tidspressad....undrar om det ger nåt...Tyckte "växlarna" var för låga...

....jag läste detta i aftonbladet. Det är en av de saker jag läser på nätet. Aftonbladet några ggr/vecka och ett forum nån gång i månaden och några bloggar (3 kanske). Ibland DN. Äh, det var inte det jag ville säga...

Vad jag ville säga är att när jag läste detta och om föräldrar som har sina barn som statusmarkör och barn som inte får vara barn tänkte jag osökt på A-s klass. Dels detta att de redan i ettan ska sälja saker (saffran) och detta med disco redan i ettan. A har varit på ett kalas som en tjej i klassen hade med discotema och det var ju inget barn som dansande. För mig känns det att detta med att sälja och ha disco i ettan, det är mer föräldrarna som vill ha "vuxna" barn än att det kommer från barnen. Tror jag. För hur många 7-åringar skulle vilja att knacka dörr, ens komma på idén? Egentligen? Och visst, de kan prata om disco speciellt om de har äldre syskon men de det egentligen inte vad som ska göras - det märktes ju på discokalaset INGEN dansade.

För mig är de barn och små barn när de går i ettan. Jag tycker inte att man ska ha bråttom med disco och dörrförsäljning. Även barndomen är lång. De går inte på mellanstadiet. Kan de inte få ha nåt att se fram emot, att bli stora? Måste de göra "allt" redan i ettan?

Nu ska maken gå med A på fredag. Jag känner inte för det så det är skönt att han tar det. Jag tror inte att det gör nåt för gemenskapen i klassen. De som är utanför de är det ändå, de enda som svetsas samman är de barn (och föräldrar) som redan ÄR sammansvetsade. Tycker detta arrangemang inte ger så mycket. Och är för ofta, det är andra av tre aktiviteter denna termin.

Jag tycker att barndomen har ett värde, att man inte behöver ha bråttom in i ett tonårsbeteende. Låt de leka och vara barn. Tids nog lär de dansa och sminka sig och allt som hör därtill. Låt de få LÄNGTA efter det och LÄNGTA att bli stora och få göra storbarnssaker! Ha nåt att se fram emot.

Jag vill inte låta negativ eller magsur, men för mig känns det så här, detta är viktigt för mig att de får vara barn. Jag vet hur mellanstadiet kan vara med alla krav, varför ha bråttom dit med det sättet att umgås och festa? Låt de landa i skolans värld och få vara barn de första åren. Få vara barnsliga, med barnsliga lekar 1-3 år till. Låt de upptäcka vad de äldre barnen gör och få drömma om det. Ställ inte mer krav på dem att bete sig som äldre barn, de har tillräckligt med krav på sig själva med skolarbetet och sin egen känsla av att det är stort för dem att öht gå i ettan. De känner sig stora ändå och har krav på sig själva, det är en omställning för dem. Föräldrar behöver inte spä på det, tycker jag. Man kan säga nej till sina döttrar, man kan säga att "du är för liten, du får vänta, ungdomen och livet är långt, du hinner och du hinner känna efter vad du innerst inne vill". Man behöver inte jaga på dem att göra stora saker, de kommer på det alldeles själva tids nog.

Det kan tyckas lustigt att fundera så mycket över disco och saffransförsäljning, det är inte stora saker, men sammantaget ger det en fingervisning om andan bland arrangörerna....att barnen drivs på att bli stora. Kommer i håg klassresan i trean i N.s klass. Bestämdes av föräldrar på ett föräldramöte att "det vore väl kul om de kunde åka". Klassläraren var hård, ALLA skulle åka och ALLA skulle sova över. N ville inte åka på klassresa, hon var 9 år och inte mogen för det, vi hämtade hem henne på kvällen och skjutsade tillbaka henne på morgonen.  Klassläraren klagade på det och tyckte att hon var asocial pga detta "alla andra sover över, hon sviker dem, är inte social nog". Jag lovar, det sa klassläraren till oss. Det var fel av N, det var norm att vilja och vilja sova över. Att hon var där från morgon till kväll 2 dagar, att vi skjutsade henne, det räknades inte. N gjorde inte tillräckligt mycket för klassammanhållningen, var för avig och bjöd inte till, sa klassläraren pga detta. 

Ja, jag drar öronen åt mig när det gäller alltför ambitiösa färäldrar som tror att alla barn vill ha disco och sälja. Vad blir det sedan? Alla vill åka på klassresa i tvåan/trean? Nu behöver inte alla, men ändå, andan, det blir ändå krav på dem att vara på visst sätt, det sociala trycket...

N får ju inte ta svininfluensavaccinet pga äggallergin (varit hos läkare). Nu läste jag i tidningen i dag att även andra med andra allergier har fått allergiska reaktioner av vaccinet. Man ska tydligen vara försiktigt och rådfråga läkare om man fått utslag pga allergi. Det har ju S fått, av påskliljor, stora utslag över hela kroppen och kliar och allt, hela kittet.

Så jag antar att vi får rådfråga läkare vad gäller honom med.

Jag fortsatte ju samarbetet med contr och vi kom fram till att det var en diff på 150 000 som jag trodde. Fast ingen av oss vet om det är en diff eller om det ska vara så. Vad jag vet så har jag grund för min fordran på mamman men det är ett frågetecken över om det är mamman eller dottern som har rätt.

Han var så behaglig och trevlig. Jag tycker det är roligt med bokslut. Att arbeta operativt. Och kul var det att märka att det tog tid för honom att räkna liksom för mig. Annars tycker jag pressen att jobba på kortast möjligast tid är värst på mitt jobb. Jag får inte alltid den tiden jag behöver och tycker det är pressande. Tycker inte man alltid kan göra ifrån sig på tillfredsställande sätt pga den tidspressen som finns. Ingen vill att man ska kosta.

Nu så har jag en del saker att tänka på och fundera över. Nåt jag var glad över först blev jag tveksam till av en anledning....men vi får se, vi får se vad som händer. Attans också att jag känner så!!!!

Så pratade min bordskollega med mig. Jag blir ju så påverkad negativt av stämningen, en av oss är väldigt färgstark och hennes känslor färgar av sig över hela rummet...kollegan sa att hon tyckte om henne (och jag med) men skulle inte riktigt klarat av att sitta i samma rum. Jag har svårt att värja mig från stämningar och andras känslor och humör, deras känslor färgar av sig på mig, deras panik eller lycka. Visst, man kan ge stämning själv, men jag har svårt att värja mig och blir stressad av det. Jag blir stressad över att sitta så nära med 3 som ska sluta och all missnöje som varit och är. I dag var det om tidrapporter som var felräknade och hon har rätt, men dels var/är jag sjukmatt och jag hade fullt upp med bokslutet och ärligt, jag bryr mig inte riktigt om några timmar hit eller dit, jag är lite "dumsnäll" på det sättet...fast å andra sidan så har det inte dragits på min lön men om det hade gjort det så hade jag kanske inte spritt missnöjet så...hoppas jag....

Men i dag har jag haft riktigt roligt. Jag har några bokslut till och sagt att jag kan ta en av min kollega med för hon hinner inte och jag tycker bara det är kul. I går satt hon kvar oombedd och spontant med mig för att boka in åt mig och vi samarbetar bra. Hon stannade spontant till 19.30 och jag slutförde till 21. Fick mail efter 21 av contr men då hade jag gpått hem redan. Det var kul.

Min kollega sa att hon kommer att sakna att sitta så här (hon har fått jobb) och jag kommer sakna henne, hon är riktigt lätt att samarbeta med.

En chef sa till ägaren typ (har jag fått berättat) att hon ska vara rädd om personalen för att de är stommen i verksamheten med sin kunskap varpå ägaren svarat "vad menar du".

Alltså, det hon har är oss och vår kunskap och hon är inte rädd om oss alls. Sedan december förra året har vi räknat på att 14 st har antingen slutat eller blivit uppsagda.

Nu ska jag berätta en sak jag inte berättat förut - vi är bara tjejer här. Alla. Man brukar säga att det inte är bra med så enkönat men hos oss...det är verkligen bra arbetskamrater, en samling väldigt bra människor, det finns inget kiv, ingenting, utan alla är så otroligt trevliga och driftiga och hjälpsamma och det finns en enorm potential och kraft i personalen. Jag har aldrig mött så mycket positivt i personal som här. De är pärlor allihopa. Det skulle kunna vara så bra. Men detta tas inte tillvara ett dugg, det ses inte som en tillgång vi är "bara personal". Förbrukningsvaror. En oerhört lustig inställning med tanke på att det är vår kunskap ägaren lever på och hur vi mår påverkar hennes företag. Hon ser det inte alls som förlust om nån slutar. Jättekonstigt med tanke på branschen hon jobbar i och vad hon lever på nämligen oss. Det försvinner hela tiden kunskap och kontinuitet. Det är inte bra och en del kunder har reagerat på omsättningen av personal (de önskar ha kvar samma längre en ett halvår).

Jag har lärt mig otroligt mycket om ledarskap här typ "don´t do this".

Det tar så mycket energi. Man skulle kunna säga att man ska ta tillvara guldkornen och gilla läget, se positivt men faktum är att alla är missnöjda. Alla. Och att istället för att genast gå och jobba och vara effektiv så avhandlar vi situationen med 10 min med varandra innan...

Det är bättre med ett tråkigare jobb och en bra ledning än ett roligt jobb och dålig ledning.

Jag brukar sällan vara sjuk, men nu känner jag att jag har en infektion i kroppen, jag är lite hostig och ont i halsen om morgnarna. Sjuktrött. Kan man träna då?

Jag är sugen på att träna men inte hunnit med det, det har bara blivit 2-3 ggr/vecka så jag känner verkligen för det...

Ibland känner man sig dum...jag satt och räknade och fick inte i hop hur nån annan räknat. En diff mellan hans och min på 150 000. Tänkte att eftersom han var "hemma" där och rätt avancerad och mer bevandrad i koncred så kan han nog bättre och har inblick i saker jag inte vet och jag vet absolut inget om detta ftg, bara att jag ska få i hop det och skicka i väg det. Så hade jag fel utgångspunkt också, ganska för fladdrig. Jag fick hjälp och visst var det en diff mellan våra beräkningar som vi måste ta i morgon för jag har inte de uppgifter han har, antingen är det nåt jag inte fått eller så har han inte tagit hänsyn till allt...men jag hade fel utgångspunkt också. Jag avskyr sådant. Att känna mig dum alltså. Att ha tagit det från fel håll och tänkt galet. Men jag hade rätt i att jag inte fick i hop det i alla fall. Alltid nåt. Men nu vet jag hädanefter hur jag ska gå till väga nästa gång.

Fast jag gillar sådant också. Få i hop ftg jag inte känner till alls. Det blir hjärngymnastik. Men jag kände mig bra dum för det var vansinnigt enkelt att ta det från rätt håll. Jag var för fladdrig och oskärpt.

Skulle ni ställa upp på ert barns aktiviteter om det innebar att skjutsa varje vardag inkl massor på helgen? Så att era helger också blev ett evigt skjutsande och pusslande? Och tom måste gå tidigare från jobbet för attbarnet hade träning vid 16?

Måste säga att jag skulle inte mäkta med det, synd om barnen då, men det är utopiskt för oss med aktiviteter av dylika slag som kräver så stort engagemang. Även om vi hade tiden så skulle jag personligen inte fixa att vara så uppbokad.

Jag är jus så lat så jag tycker att heltidsjobb räcker, och med ridningen och simningen. Mina efterfrågar inte annat heller, jo A med motocross men de har inte hört av sig så nu senareläggs det med...jag tror nämligen att det skulle passa honom väldight bra.

Hur tänker ni? (jag vet att även detta är läggningsfråga men ändå)

Nu har en av de uppsagda fått en ny tjänst och det är jättekul för henne! Nu är det jag och en till som kämpar. Och vi vet nu att även vår tl söker annat (genom en slump).

Åhhhh....jag vill ha nåt! Jag är som ett såll just nu, klarar inte av att peppa mig själv, jag behöver höra att det går bra, visst kommer det att gå bra!?


Säg att det går bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hrmf, här sitter jag och vill ha nytt jobb vansinningt och så är man uppskattad. Har lite körigt och så kommer ägaren förbi och tom klappar mig på armen och frågar om det är körigt och om hon kan göra nåt...

Fasen, hon bryr ju sig....Så komplicerat ändå, jag som ogillar att göra folk besvikna ändå....Men det är för mycket som hänt....

Lyfter upp ämnet hit! Jag läser det ni skriver och begrundar, men hinner inte alltid svara för jag lever så intensivt och fokuserat just nu (hinner inte ens simma 5 dagar i veckan).

Curling - nej, det är inte att prata med sina barn, men jag kan inte förklara....jag har genom tiderna mött barn som antar lite för mycket att man har tid för dem och alltid kan prata med dem, som känner sig så naturligt i centrum att det ibland kan bli lite knepigt. De tar över liksom lite för mycket så man får nästan stoppa dem så att andra barn kan få prata med - det är väl effekter av curling? Eller det finns säkert ett bättre begrepp?

Men - klart jag VILL prata med mina barn! I går var det urmysigt då skulle hämta A hos M och jag och twinsen fick gå hela vägen dit och åh, vad det var mysigt att gå och prata. Och sedan på vägen tillbaka så pratade A en massa. Det kändes som lyx. Och att det funkade så sent, vi kom hem nästan 19.30 efter att ha gått i en timme så sent efter dagis, jag är imponerad av dem. Mera sådant!

Jämlikhet - ni var inne på det och av en slump råkade det bli ett litet diskussionsämne på lunchen med i går. Just det där om män som ringer och frågar om olika saker, en ringde tom till sin fru för att be henne ringa till dagis och säga att han är försenad - som vore hon en sekreterare....Hur det än är, et är oftast kvinnan som är projektledare i familjen, det är därför han kan glömma sin hjärna på jobbet och ringa och fråga om olika saker, som att han inte hittar nåt eller nåt fattas och han vet inte vad han ska göra. Om inte kvinnan haft huvudansvaret så skulle han ju inte ringa om dylika saker, eller hur!? Det där irriterar mig...Jag har ju lika pressat schema som han så varför ska jag ha huvudansvaret hemma? Varför ska jag vara bättre lämpad för det? Det är en roll jag inte vill ha.

Annars håller jag helt med er alla tre! Bra skrivet!

Sa till maken i går två saker:

1) Jag är nu så fokuserad på att förändra min situation att jag inte hinner tänka ut vad vi ska äta. Det är lågprioriterat. Så det blir hemskt dåligt. Turligt nog förstod han det.

Det är så det är, så här är min dag, jag går upp 05.30 (då jag inte lämnar) och simmar 06.30. Köper två frallor på ett ställe och äter dem på jobbet vid 8/9. Sedan äter jag inget mer (utom coca-cola) förrän kvällen. Och jag är inte hungrig, eller bara lite...

Det är märkligt, när jag är upptagen mycket av något, så är det maten jag först glömmer att göra/tänka på.

Men jag äter för dåligt just nu, alldeles för dåligt, pinsamt dåligt. Jag tror inte jag får i mig allt jag behöver just nu...Men det är så lågprioriterat för mig just nu. Jag undviker choklad nu i alla fall...

Sak nr två återkommer jag till.